Den sjukskrivnes och den arbetslöses psykosociala arbetsmiljö
Lisbeth Rydén för Ett Gott Arbetsliv
I september 2012 skrev jag ett inlägg jag om en rapport från IFAU som visade på att tidiga insatser vid sjukfrånvaro gjorde att återgången till arbetslivet tog länge tid än om man inte fick tidiga insatser. Tvärtemot vad forskarna hade tänkt sig. Nu har det kommit en dansk avhandling som visar på liknande resultat. I alla fall om det rör sig om psykisk ohälsa. Studien rörde 168 långtidssjukskrivna personer med psykiska diagnoser, exempelvis stress, ångest, depression. Cirka hälften fick ”vanlig” behandling och den andra halvan fick koordinerade insatser bestående av:
- En utredning av den sjukes hälsa och arbetsförmåga
- En skräddarsydd handlingsplan
- Uppföljning av handlingsplanen
Låter bra, eller hur? Utvärderingen visade dock inte på några positiva effekter av den koordinerade insatsen jämfört med vanlig ärendebehandling. Efter ett år kunde man däremot se att återgången var långsammare för den koordinerade gruppen och efter två år var de i lägre grad självförsörjande än den ”vanliga ” gruppen (dvs i vilken grad man hade annan försörjning än sjukkassa eller a-kassa.)
Processutvärderingen visade att det fanns stora problem med väntetider för de sjukskrivna i den koordinerade gruppen, liksom svårigheter i samarbetet mellan rehabaktörerna och handläggarna. Det visade sig också att de sjukskrivna hade allvarligare problem än rehabteamet hade förväntat sig.
Resultaten ligger i linje med forskningsprojekt inom socialt arbete som jag har hört presenteras där klienten blir sämre rustad ju mer kontakt med socialen man har. Lite oklart varför, men en hypotes är att man i kontakterna med socialtjänsten (eller andra myndigheter) blir bemött som en som är ”sjuk”, ”svag”, ”hjälplös” . Bemötandet påverkar självbilden och istället för att ta initiativ och behålla makten över sitt liv blir man föremål för andras omsorger, beslut och handlingar. Det innebär också att man ”sitter på vänt” och ju längre man väntar desto sämre förtroende och tilltro till att man skulle kunna göra något åt sin situation själv.
Steget till min egen forskning om den psykosociala arbetsmiljön är inte långt. Där visar jag hur de tankefigurer som ”styr” den organisatoriska arbetsmiljön skapar situationer som gör att de människor som berörs av den ”blir någon de inte vill vara”; någon som inte räknas, någon som inte kan komma till tals, någon som inte kan försvara sig osv.
Kanske dags att på allvar också ta tag i de sjukskrivnas, de arbetslösas och socialtjänstklienters arbetsmiljö – och inte bara de arbetandes? Att vara arbetslös, sjukskriven eller klient inom socialtjänsten är ju i mångt och mycket att jämställa med att ha ett arbete; någon ställer krav på att man gör specifika saker för att man ska kunna försörja sig. Vore det inte på sin plats att göra psykosociala riskbedömningar även av deras arbetsmiljö? Och då menar jag inte vad själva arbetslösheten eller sjukdomen/sjukskrivningen gör med en, utan ”vem man blir” i mötet med regelverk, strukturer, handläggare… Hur möts man? Hur tilltalas man? Hur talas man om? Vad är det för grundföreställningar om sjukskrivna och arbetssökande som styr regler, krav, skyldigheter och rättigheter? Vad gör det med en? Stärker det eller stjälper det? Vilka blir stärkta/stjälpta? Under vilka förutsättningar?
Vad tror du och vilka grundantaganden ligger bakom den ”tron”?
